Ena dagen var vi ute i ganska precis sju timmar. Det var egentligen inte alls planerat - regnet hängde i luften hela morgonen och jag trodde nog att jag skulle tröttna och behöva vända ganska snabbt. Vi startade ganska sent på dagen och första knappa timmen är en väg jag gått många gånger tidigare - som leder till Klinken. Och jag tänkte hela tiden att jag går så långt jag orkar, då jag fortfarande inte kände mig helt bra. Vi tog oss fram till Klinken trots att det gick väldigt långsamt och när vi väl var där hade regnet upphört. Vi letade oss ner till vattnet där vi slog oss ner och samlade lite energi. Mitt egentliga mål var att ta mig bort till Tvärån då hela min familj alltid pratat så gott om den vandringen, men jag har aldrig varit där. Sedan vet jag även att det finns en fantastiskt vacker plats om man följer Tvärån en bit, men jag visste också att det var en ganska lång vandring dit. Men när jag suttit ner ett tag kände jag inte alls för att gå hem, utan tänkte att jag kan i alla fall fortsätta fram tills där Tvärån börjar.

 

Stigarna ledde ut mig på gamla slåtterängar som gick längs med Ljusnan och trots att det duggregnade och dimman hängde lågt i luften var det en vacker promenad. Jag är ju fullkomligt förälskad i fjällandskapet och även fast vädret är dåligt är det ändå bland det bästa jag vet att bara få gå fram över stigarna. Återigen hade vi inte bråttom, jag och Hera. Vi strosade fram i vår egna takt och stannade här och var för att ta en paus eller dricka lite vatten från bäckarna som kommer uppifrån fjället. Jag lovar er att vatten smakar aldrig så gott som just där uppe. Iskallt och fräscht. Vi träffade på ett par som verkade vara ute på samma vandring, jag stötte på dom redan i början innan dom gick om mig, men några gånger utmed turen gick vi om varandra igen och hejade glatt varje gång. Alla blir automatiskt så himla trevliga här uppe - alla säger alltid hej och flashar iväg ett leende. Hemma i Stockholm hälsar jag på några av mina grannar, men skulle jag säga hej till någon främling på stan skulle jag få en konstig blick tillbaka.  Jag försökte hålla hyfsad koll på kartan i mobilen, vart jag befann mig. När jag gick utmed ängarna såg jag att jag inte hade allt för lång väg kvar tills Tvärån korsade Ljusnan och jag tänkte i alla fall ta mig dit, men sen vända.

 

Men jag knatade på och ängarna förvandlades till skog, och när jag tog upp mobilen nästa gång hade jag redan börjat följa Tvärån uppåt. Helst av allt hade jag velat ta mig upp till något som kallas för Tväråpoolen - en egen liten jacuzzi på fjället med ett vackert vattenfall i bakgrunden. Hela Tvärån är full av brusande vattenfall då det hela tiden stiger uppåt. Och när jag väl börjat kunde jag ju lika gärna fortsätta lite till, envis som jag är. Och vi gick och gick och gick, och det var många gånger jag funderade på att vända, men hade jag tagit mig så här långt kunde jag lika gärna gå lite till. Jag visste inte alls hur långt det var till den här lilla poolen, men jag bestämde mig för att jag skulle dit. Den här tiden är det ljust till 11 på kvällen så jag visste att det inte gjorde någonting om jag kom hem sent. Och efter många, många steg så hittade jag helt plötsligt hit. Och det var ytterligare ett litet gömt paradis. En varm sommardag är det många som badar just här uppe, därav namnet Tväråpoolen. Tyvärr ökade regnet så fort jag kom hit och jag gick bara ut i vattnet med stövlarna på och försökte fånga lite bilder på vattenfallet, men det slutade med att jag bara blev irriterad över att det inte blev som jag ville, haha. Hera låg snällt på en sten och väntade på mig - hon var nog ändå ganska nöjd över att få vila lite efter klättringen upp hit. Jag hade så gärna velat vara här längre och fortsätta en bit till, för strax ovanför här så kommer man upp ovanför trädgränsen och har tydligen en fantastisk vy över Skars. Men vädret och klockan stressade mig och efter en kvart så vände vi ner och började vandringen hemåt igen. Men nu har jag i alla fall varit här, nu vet jag hur jag hittar hit nästa gång. Och även fast allt inte fastnade på bild så var det fantastiskt att bara stå där mitt bland bruset och ta in allting. 

 

Vandringen hem gick lite snabbare än på vägen upp, delvis för att det lutade neråt och för att Hera fick lite bråttom hem, haha. I sju timmar var vi ute och knatade och jag var oerhört nöjd över dagens bedrift. Men när jag skulle ta med Hera ut på sista rundan den kvällen var hon så trött och stel att hon stapplade fram, stackarn. Men hon var väldigt duktig och nöjd under själva vandringen!