Toppen av vattenfallet
Fy saaaatan vad det har blåst idag! Jag vaknade upp imorse och det första jag såg när jag tittade ut genom fönstret var hur trädtopparna svajade fram och tillbaka på ett extremt ovanligt sätt, haha. Jag var väldigt segstartad idag och låg kvar i sängen väldigt länge, och när jag väl tog mig upp satt jag bara och stirrade ut genom fönstret och försökte lösa lite korsord (har blivit helt beroende av korsord och sudoko dom här dagarna?) innan jag gick och la mig igen och tog en nap. Förkylningen ligger ju kvar i kroppen och jag är långt ifrån helt frisk, trots att jag kände mig piggare igår. Men jag fick väl ta den smällen idag, haha, för den här förmiddagen var långsam.
När klockan närmade sig tre tröttnade jag på att sitta inomhus och började packa kameraväskan. Dom kraftiga vindarna gav mig noll sug efter att ens gå utanför dörren, men jag visste att jag skulle ångra mig om jag låg inne hela dagen. Efter en seg förmiddag började jag känna mig lite piggare och jag ville inte slösa bort en hel eftermiddag när jag har så få dagar kvar. Jag vet inte vart tiden tar vägen? Det går så snabbt! Så vi hoppade in i bilen, jag och Hera, och styrde mot Anderssjöåfallet.
Den här platsen har jag besökt ganska många gånger nu. För vem gillar inte ett vattenfall? Jag älskar hur vattnet dånar och kastar sig ner över klipporna. Jag älskar den täta skogen som omringar fallet på båda sidor. Jag älskar inte trappan bredvid vattenfallet, alla 303 steg. Det är en ordentlig klättring och med en förkylning i kroppen är det ännu jobbigare, men mitt mål var att ta mig hela vägen upp och fortsätta längre in.
Jag har gått upp för alla 303 trappsteg några gånger förut, men alltid har jag haft någon som väntat på mig där nere. Jag har varit så nyfiken på vad som finns om man fortsätter på stigarna in i skogen, och följer vattenfallet längre upp. Nu hade jag ingen annan jag var tvungen att anpassa mig efter och Hera kändes pigg och framåt, så jag trotsade min hosta och började gå. Och vi gick, och gick, och gick. Det blev många pauser, för trots att Hera är pigg och fräsch är hon ändå 11 år. Jag var definitivt den som behövde vila mest, men hon har inte lika mycket ork som tidigare. Men ändå är jag så imponerad över henne som skuttar upp för alla trappsteg. Min gamla lilla tant ♥
Och upp tog vi oss! Det gick inte jättesnabbt och det kan ha hänt att jag vart tvungen att sätta mig på bänken till vänster och hosta i fem minuter, men det gick ändå bättre än jag trott. Jag tolkar det som att förkylningen i alla fall går åt rätt håll, och tack och lov för det. Jag kan leva med att vara sjuk här uppe trots att det är riktigt tråkigt, men jag behöver energin till Irland och Skottland sen. Jag var som sagt väldigt trött tidigare på dagen, men jag behövde nog få komma ut och andas lite frisk luft. Jag får alltid så mycket energi av att bara vara i skogen, och med dessa vyer blir det ju ännu bättre. Fasiken vad jag älskar fjällens landskap.
När vi väl gått upp för alla 303 trappsteg och jag fått hosta färdigt så fortsatte vi in i skogen. Jag hade verkligen ingen aning om vart man kom, men eftersom jag sett stigen tidigare år så har jag alltid velat utforska mer. Har jag väl fått en idé i huvudet så har jag svårt att släppa det - som förra året när jag vandrade rakt upp i 1,5 timme för att komma upp på den lilla kala fläcken vi ser från vårt fönster i stugan. Jag visste inte vad som väntade där uppe heller, men jag älskade att ta reda på det. Och det var likadant idag. Det var mycket vandring på smala stigar igenom skogen utmed vattenfallet, men värre kan man definitivt ha det. Efter kanske en kvart så kommer jag fram till en bro och en ordentlig vandringsled, och när jag sedan ställde mig uppe på bron och tittade ut över vyerna tappade jag andan. Solen låg på och lyste upp det blåa vattnet och fjällbjörkarna var grönare än någonsin. Ett alldeles eget paradis och det var bara vi där. Jäklar vad glad jag var just då över att jag hade tvingat mig iväg, och för att jag hade tvingat mig upp trots att kroppen försökte säga emot. För det här är den bästa medicinen. Att få hitta sådana här guldklimpar när man inte alls vet vad man kan förvänta sig - det är bland det bästa jag vet. Jag var så himla lycklig. Nu är kroppen helt slut och hostan uppenbarade sig när jag väl kom hem till stugan igen, men det var absolut värt det. Jag känner mig fortfarande hög på livet efter den här utflykten. Tack, livet ♥
