När vi promenerade bort till sanddynorna på Gran Canaria var det inte vara pest och pina, gassande sol och tunga backar. Som jag skrev förut så är jag bara så extremt fascinerad av den här platsen och även fast det är tungt att behöva gå i bara sand är det också så roligt.

 

Backarna uppåt är väldigt jobbiga, men sen när det stupar rakt neråt blir det en helt annan grej. Det var som att barnasinnet dök upp hos alla fyra och framför allt pappa och Jonas bara kastade sig utför. Min kära lillebror ska ju alltid göra allting så komplicerat - men jag klagar inte för vi får oss alltid ett gott skratt på köpet - och han kastade sig ut på mage och rullade ner och gjorde allt möjligt. När vi väl nått den toppen vi hade siktat in oss på tyckte pappa att det var en bra idé att springa ner för ett av dom längre och djupare stupen. Neråt gick bra, men när han väl skulle upp igen var det inte lika roligt, haha. Men jag stod där på toppen och skrattade i alla fall. Det är sådana här tillfällen jag kommer att minnas allra bäst. Inte hur varmt det var vid poolen eller hur mycket god mat vi åt, utan dom här tillfällena där man skrattar så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Ja, det var himla roligt. Till och med jag och mamma vågade oss på att hasa oss neråt - förra året minns jag att jag alltid gick runt, haha.