I januari blev jag riktigt förkyld. I februari blev jag så dålig att jag till och med tappade rösten. Och nu är det igång igen. Tredje gången det här året. En gång i månaden. Jag brukar bli riktigt sjuk max en gång per år, och aldrig tidigare har det varit så här tätt mellan omgångarna. Det känns som att jag knappt blivit frisk sedan januari, utan jag har stannat kvar på något slags mellanplan där man inte är sjuk men inte heller mår bra, innan det dippat helt. Jag saknar att ha den där orken och energin. Jag saknar att känna mig pigg. Jag saknar att orka ge mig ut i skogen eller hitta på någonting annat istället för att komma hem varje dag och dö i soffan. Snälla, låt mig bara bli frisk.

 

Det har varit intensivt på jobbet dom senaste veckorna i och med att vi fortfarande är kort om personal. Så gott som varje dag har vi varit en man kort. Vi klarar av det, men det är tufft, och det börjar bli tröttsamt. Helgen har också varit intensiv, men på ett roligt sätt. Jag är mitt uppe i min tredagarshelg som verkligen inte kunde ha kommit mer lägligt. Jag är hästvakt hela helgen och har under både fredagen och lördagen flängt runt i olika stall, men jag har saknat det så jäääkla mycket. Jag får inte ens nästan tillräckligt mycket hästmys i mitt liv längre och det är verkligen tomt, men därför har den här helgen varit extra bra. Solen har hållit sig framme hela helgen, snön har smält undan på många ställen och fåglarna har börjat vakna till liv. Jag har verkligen känt mig så himla lycklig, och jag hoppas den känslan får stanna. Jag hoppas att livet ordnar upp sig nu, en gång för alla, och allting kan få fortsätta vara bra. Det hade varit ganska skönt. 

 

Jag har egentligen ingen aning om vad jag har skrivit i det här inlägget. Jag hade inget syfte egentligen, mer än att kika in och berätta att jag lever. Här får ni tre bilder på dom enda hästarna som är sociala när kameran åker fram ;) Visst är det så mysigt med all lera också?