Idag gjorde jag något jag inte gjort på väldigt, väldigt länge. Det var faktiskt alldeles för länge sedan. Jag tog med Hera och kameran ut i skogen. Jag kan inte minnas senast jag var ute, bara vi två, helt kravlöst. Under en sådan lång tid nu har jag verkligen längtat ut till skogen och friheten, men mitt fullspäckade schema har inte lämnat någon lucka till det. Nu när jag har haft en såda slapp vecka hade jag planer på att ge mig ut redan förra veckan, men det var som vanligt annat som kom ivägen. Idag gick jag upp supertidigt för att skjutsa pappa till jobbet så att jag skulle kunna ha bilen under dagen. Jag började med att åka iväg på en liten shoppingrunda och sedan tvingade jag mig själv ut. Jag var trött och hungrig och grinig men jag visste att det var exakt det jag behövde - att få komma ut och andas.

 

Vi åkte iväg till vår lilla favoritskog, där jag spenderade så mycket tid förra sommaren. Jag fick ju verkligen upp ögonen för att vistas ute bland träden förra året och jag har så mycket kärlek för den här familjära platsen. Det var lite som att jag upptäckte en plats jag kunde fly till när jag behövde vara ensam, tänka eller bara fylla på med ny energi. Vid ett tillfälle var jag ute flera gånger i veckan och sprang på dom små skogsstigarna - och jag längtar så tills marken torkar upp och jag kan återuppta det. Jag har aldrig tyckt om att springa, men när jag gjorde det inne på dom små skogsstigarna och hoppade över diken och trädrötter var allting så mycket roligare. Jag saknar det.

 

Men det är ganska mysigt att vara ute i skogen på vintern också. Snön singlade ner på marken under natten och lämnade ett vitt täcke och snötäckta grenar överallt. Precis när jag satte mig i bilen sprack himlen upp och solen tittade fram. Solen. Jag kan inte minnas sist jag såg solen heller. Vilken perfekt dag det blev. Vilken perfekt tajming. Perfekt allting. Vi började med att promenera upp till vår lilla kulle där vi varit många gånger tidigare. Hera var fullständigt galen - jag tror att lite väl mycket överskottsenergi lurar i henne - och lyssnade inte över huvud taget. Jag brukar alltid släppa henne när vi väl hittat en plats att slå läger på, så att hon kan få strosa runt lite själv. Idag sprang hon iväg, drog i kopplet och var allmänt hetsig så fort vi skulle gå någonstans. Det var länge sedan jag såg henne så, och självklart blir jag bara irriterad och arg på henne och allting blir pannkaka. Så efter ett tag gick jag och dumpade kameragrejorna i bilen och gick med bara henne. Vi tävlade lite i vem som var snabbast - gissa vem som vann? - och hon fick skutta runt lite och bli av med energi. Efter ett tag lugnade hon faktiskt ner sig och återgick till sitt vanliga jag ;)

 

När jag kände mig nöjd körde vi istället ner till vår lilla åker som också blivit lite av en favoritplats. Jag upptäckte den för ett par år sedan efter att ha kört förbi en och samma väg i 10 år och alltid varit nyfiken på vart den ledde. Här tittade solen fram ordentligt och efter ett tag stod jag bara där i snön och njöt. Det var nästan så att den värmde, och Hera såg minst lika nöjd ut när hon hittade en snöfri fläck i skogskanten där hon gjorde sig hemmastadd. Precis som jag hade trott kändes det som att allt föll på plats när jag stod där. Hera fick en chans till att springa lös och nu gick det mycket bättre. Hon röjde fram och tillbaka några varv som hon alltid gör, innan hon snällt följde efter mig när jag gick runt. Det var precis det här jag behövde. Det var som en tyngd släppte när jag faktiskt insåg hur bra jag mår av att gå ut i skogen, för nu vet jag vad som behövs när jag känner att inspirationen börjar släppa. Några timmar ute bland träden och jag känner mig så mycket piggare efteråt. Det är den där fridfulla tystnaden som sprider ett sådant lugn. Det är helt obeskrivligt.