Det är något speciellt över att dela sina vänners glädje. Fast egentligen är det inte deras glädje, utan det är min glädje också. Men det ligger något så fint över att få glädjas åt någon annan - så där genuint lycklig så det bara sprätter i kroppen på en. Jag älskar det.

 

Vi har hållit tyst ganska länge nu för att vi inte visste riktigt hur det skulle bli, men igår blev det officiellt och då tänker jag att jag också kan dela med mig av nyheten. Ni har fått följa henne så mycket här på bloggen så det känns inte mer än rätt ;)

 

Någon gång i mitten av november satte jag mig i bilen tillsammans med Denice och bilade till Värmland med ett hästsläp bakom bilen. Det var fem långa timmar vi spenderade på vägarna med mycket skitsnack, sång och fel vägar. Japp, vi tog fel väg inte bara en gång utan två! Så blir det när man sitter och pratar för mycket, eller sjunger så högt att halsen svider. Men vi tog oss både dit och hem utan några större skador, och med oss hade vi denna "lilla ponny" på ca 175cm med det största huvudet jag någonsin sett.

 

Och igår blev det officiellt - han har fått ett nytt hem och det är hos världens bästa Denice! I tisdags satt vi på kliniken med hjärtat i halsgropen och bara hoppades på att få goda nyheter, och det fick vi. Jag vet inte om jag är lite sentimental på grund av att hon snart lämnar mig här i Stockholm, men jag känner mig bara så allmänt glad. Jag har fått följa hennes resa med Celona och nu är jag lite lagom övertaggad på att få följa dessa två och deras utveckling. Jag kommer ju att försöka hänga i Värmland så ofta jag bara kan, så lätt blir dom inte av med mig ;)

 

Nej men på riktigt, det är få saker som gör mig så genuint glad som att se mina vänner lyckas med något. Det spelar ingen roll vad det är, men det ger mig så mycket energi. Och seriöst, hur snygg är inte den här hästen? Fullt allvarligt? Jag dör!