I skrivande stund sitter jag i ett litet rum i Funäsdalen. En egen start inför vad som skulle ha blivit årets bästa vecka, hittils. Att få komma iväg och bara andas den friska fjälluften. Att få släppa vardagsstressen och bara få komma bort. Underbart skönt, som det alltid är att åka till fjällen. Men just nu känner jag bara tomhet. Jag känner mig uppgiven och arg på livet och ingenting känns liksom roligt längre

 

Jag vet inte ens hur jag ska skriva det här. Jag har försökt samla kraft hela dagen för att jag visste att jag skulle skriva det här inlägget ikväll, och ändå darrar händerna och tårarna trycker på bakom ögonlocken. En av mina bästa vänner, min finaste och älskade Molly, har somnat in för gott. Jag skrev ett inlägg om henne och hennes cancer efter Cancergalan i januari, där jag öppnade upp hjärtat och vräkte ur mig hur jag kände. Jag minns hur rädd jag var när jag skrev det, för det var första gången jag var tvungen att öppna hjärtat även för mig själv. Det var första gången jag tillät mig själv att tänka tanken på att hon skulle få ett kortare liv. Men jag trodde aldrig att det skulle bli så här kort. 

 

 

Jag inser nu i efterhand att jag verkligen har knuffat undan allt negativt hon har sagt. Jag har inte velat lyssna när hon har berättat att cancern spridit sig eller att ytterligare en medicin slutat fungera. Jag stängde liksom av, helt. För jag visste inte hur jag skulle hantera den informationen. Jag visste inte hur jag skulle kunna leva med vetskapen att hon en dag skulle försvinna alldeles för tidigt. Så jag gjorde det jag gör bäst - jag ignorerade dom dåliga beskeden. Jag lyssnade bara på det positiva, och vred det i mitt huvud till att det ändå såg ganska bra ut. Innerst inne visste jag att jag bara ljög för mig själv, men jag visste inte på vilket annat sätt jag skulle ta mig igenom det. Men oavsett så trodde jag innerligt att hon skulle ha mer tid, och för mig är det bland det värsta. Jag är nog fortfarande i någon form av chocktillstånd där jag inte riktigt kunnat ta in vad som har hänt. Jag har inte förstått det. Jag vill inte förstå det. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna vakna varje morgon med vetskapen att hon inte längre finns kvar hos oss. Det går inte att ta in. Jag vet inte hur.

 

Hon var en av dom finaste människorna jag någonsin haft äran att träffa. Hon ville alltid alla andra väl. Hon kämpade för allas rättigheter. Hon stod för allas lika värde. Även i hennes mörkaste stunder lyckades hon hitta styrkan att sätta andra före sig själv och hjälpa oss med våra problem. I jämförelse med vad hon gick igenom var det ju ingenting, men hon fick en alltid att känna sig hörd. Hon lyssnade alltid och kom ofta med goda råd, och det är det jag kommer att sakna mest. Jag kommer att sakna att bara prata med henne. Hennes närvaro fick mig alltid på bättre humör, oavsett om vi var iväg på äventyr eller om vi satt hemma i hennes soffa. Man mådde alltid bra av att bara få umgås med henne, och det vet jag att alla andra upplevde också. Hon spred så mycket energi genom att bara vara sig själv och jag vet inte om det är någon som träffat henne som inte blivit berörd. Inte på det sättet att man tyckt synd om henne på grund av hennes sjukdom, utan mer för hennes styrka. Redan innan hon blev sjuk så var hon den gladaste och mest genuina människa jag träffat, och under dom åtta åren jag känt henne har jag alltid beundrat just den enorma kraft hon utstrålat.  Det går inte riktigt att beskriva den här människan med ord. Så full av kärlek och livsglädje in i det sista, och det är något som alltid kommer att leva vidare. Jag kommer alltid att minnas henne som det genomgoda lyckopiller hon var. 

 

Den senaste veckan har varit oerhört tuff. Jag har begravt mig själv i arbete på jobbet bara för att få fokusera på någonting annat. Så fort jag blir ensam så smyger paniken fram, tills det helt plötsligt blir för mycket och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har varit på jobbet från morgon till kväll och för mig har det hjälpt oerhört mycket. Jag har haft en stöttande chef och kollegor som försökt få mig att skratta, och jag är djupt tacksam för det. Det har underlättat. Jag har träffat Ida och Gabriella och vi har skrattat och gråtit om och om igen när vi pratat om gamla minnen. Det är svårt för oss alla att förstå att hon är borta, för hon var en sådan stor del av oss. Men det har hjälpt att prata om det. Jag måste få prata om det, annars stänger jag in allt och tillslut exploderar det. Och samtidigt känner jag att jag vill prata om henne. Det gör ont. Det gör så fruktansvärt ont, men jag vill att hon ska leva kvar. Hon kommer alltid att finnas kvar hos mig och om jag inte pratar om henne så är jag rädd att hon ska försvinna helt. Jag måste fortsätta se henne som levande.

 

Men det är väldigt lätt att säga vad man bör göra. Det är en helt annan sak att faktiskt leva efter det också. Jag sitter här och skriver att jag kommer att minnas henne med glädje och att hon alltid finns med mig, men faktum är att det är riktigt ruttet just nu. Jag vet att hon inte skulle vilja att jag satt här och mådde dåligt, men jag kan inte vara på något annat sätt just nu. Jag mår inte alls bra. Mestadels känner jag mig förtvivlad och panikslagen och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vem jag ska vända mig till. Jag vet inte vad jag själv kan göra för att lugna ner mig. Det har nu gått en vecka och en dag sedan beskedet kom, och ibland känns det okej, men från ingenstans så kan det slå till. Det kan vara små saker som triggar igång det. Ibland kan jag prata om henne som att hon fortfarande finns med oss, men sen kan jag komma på mig själv och då bryter jag ihop. Ibland känner jag mig bara tom och meningslös - ibland vill jag gråta, men ingenting kommer. Allt känns bara hopplöst. Tomt. Värdelöst.

 

Den kommande veckan befinner jag mig alltså uppe i fjällen. Imorgon kommer mormor med man, moster, mina två kusiner och mitt kusinbarn. Vi kommer att få en mysig vecka och jag är glad att jag får spendera det med människor jag älskar. Det känns bättre då. Men just nu sitter jag helt ensam i Funäsdalen - en plats jag besökt hundratals gånger sedan jag föddes. En bekant och trygg plats. Men det är också Mollys hem. Det var hela startskottet på vår vänskap, faktiskt. Vi har en stuga i Ramundberget bara två mil från Funäsdalen. Vi åker igenom här varje gång vi är på väg dit. Vi åker hit igen för att handla. Få oss en utflykt. Det är liksom inbakat i varandra, det går hand i hand. Och när vi började på gymnasiet så hör jag plötsligt en av mina klasskompisar nämna just Funäsdalen. Och då visade det sig att den här klasskompisen - Molly - precis flyttat från Funäs ner till Stockholm. När vi väl insåg att den andre faktiskt kände til den här lilla platsen kunde vi inte bli annat än vänner. Tyvärr har vi bara lyckats sammanstråla med varandra en enda gång här uppe, under åtta år. Hon var ute och hälsade på oss i stugan, och jag är glad att hon fick se den. Men jag är också hjärtkrossad över att vi inte hann göra allt annat vi planerade. För en dryg månad sedan var hon och jag iväg och fixade skoterkörkort och planen var att hon också skulle vara här uppe den här veckan. Vi skulle äntligen få köra skoter tillsammans - något vi pratat om sedan vi träffades. Och det är därför det är extra jobbigt att vara här. För att allting påminner mig om henne. Vart jag än tittar så ser jag någonting jag kan förknippa med Molly. Någonting hon berättat om. Någonting vi diskuterat. Vad som helst. Och det gör så jävla ont i varje liten cell jag har. Energin finns inte kvar. 

 

Tack, min älskade vän. Tack för alla skratt. Tack för alla tårar. Tack för alla råd. Tack för alla orimliga skämt om allt och ingenting. Tack för alla roadtrips. Tack för att du delade Hunger Games-hypen med mig. Tack för att du förstod min kärlek till den här platsen. Tack för att du alltid har funnits där för mig och stöttat mig när jag har ramlat. Tack för att du varje gång har lyckats få mig att le. Tack för att jag fick vara en del av ditt liv, för det har varit den största äran jag kan tänka mig. Jag vet inte alls hur man lever ett liv utan dig, och jag hoppades så innerligt att jag inte skulle behöva ta reda på det så snart. Men för din skull så ska jag försöka. Jag ska försöka leva mitt liv till fullo. Det kommer att  vara svårt. Ibland kommer det att vara jobbigt, ibland omöjligt. Men jag ska aldrig ge upp. Jag ska leva för dig nu, för du har gett mig mer än vad jag någonsin kunde gett tillbaka. För varje steg i livet jag tar så ska jag tänka på dig. Jag kommer att göra allt i min makt för att vara en människa du skulle vara stolt över. Du har fått mig att vilja vara en bättre människa och jag ska fortsätta stå upp för vad som är rätt. Jag ska göra det för dig och för mig och för alla andra som kommer sen. Jag kommer att sakna dig i all evighet, och älska dig lika länge. Sov gott, min älskade vän