Dag två bestämde vi oss för att promenera upp på Mittåkläppen! Ett fjäll vi varit uppe på många gånger under tidigare år, men nu var det länge sedan för både mig och pappa. Vi hade bestämt det här redan vi åkte upp och jag var så taggad på morgonen när vi satte oss i bilen och styrde mot Djupdalsvallen. Vi drog på oss jackor - kan hända att jag till och med hade vantar på mig, hehe... - och började promenera. Regnet hängde i luften, det var kallt och kvavt på samma gång och ryggsäcken jag släpade på hade aldrig någonsin varit tyngre. Herre, vad jobbigt det var. Det är en bra bit uppåt igenom skogen innan man ens kommer fram till foten av fjället, men när vi väl tagit oss igenom den första biten bestående av träd och buskar stannade vi båda upp och ifrågasatte om vi verkligen skulle fortsätta. Pappa är fortfarande inte i toppskick efter operationen, och jag... Haha ja, vad har jag för ursäkt? Jag slutade jobba på trädgårdsfirman förra året, och sedan dess har jag tydligen tappat all kondition. Jag har aldrig varit den som orkar springa i flera mil, men att gå brukar inte vara någon fara. Men det här kan ha varit bland det jobbigaste jag varit med om, och då hade vi inte ens påbörjat klättringen uppåt. 

 

Jag blev heeelt förskräckt, haha. Skulle jag inte ens orka gå upp för det minsta fjället? Suget försvann också när det började duggregna, och vi såg ingen glädje i att plåga oss själva med att gå konstant uppåt i dom kommande timmarna och bli dygnsura, så vi vände faktiskt. Men det var ändå lite av ett wake up call. Konditionen måste bli bättre nu, för det där var bara pinsamt. Skärpning. Så istället gick vi tillbaka ner, in i värmen hos den mysiga stugan och åt varsin våffla till lunch. Allt som allt blev det ändå en mysig utflykt, och till råga på allt tog vi med oss flera flaskor hem av det godaste vattnet från deras egna lilla naturliga källa. Helt klart värt det!