Efter mitt lilla äventyr med ovädret jag skrev om i förra inlägget så började klockan bli rätt mycket. Jag åkte först ner och fotade lite vid ett litet vattenfall strax innan Funäsdalen, innan jag styrde bilen tillbaka mot Ramundberget. Men jag kände mig inte färdig för kvällen. Jag hade i stort sett packat klart, diskat klart och var färdig med allt annat. Städningen fick vänta till morgondagen. Så det var absolut ingenting som lockade hemma i stugan, och eftersom att det var den sista kvällen så ville jag vara ute så länge som möjligt. Åka hem-ångesten kommer alltid krypandes och i år var den starkare än någonsin, jag ville verkligen inte åka hem till storstaden igen. Det hade tyvärr börjat regna igen när jag åkte hemåt, men när jag väl nådde Ramundberget så blev det faktiskt en lucka ovanför Skars, precis där solen skulle gå ner om en och en halv timme. Skulle det spricka upp tillräckligt? Skulle jag få en fin solnedgång min sista kväll i paradiset? Jag ställde bilen på stora parkeringen och bara satt och tittade bort mot Skars. Regnet smattrade fortfarande mot rutan men ju mer tiden gick, desto blåare blev det runt omkring. Jag satt i valet och kvalet om jag skulle promenera hela vägen upp för slalombacken och ta mig upp till toppen. Solnedgången skulle garanterat vara häftig där uppe - frågan var bara om det skulle bli något. Jag tror jag satt i bilen i en halvtimme och dividerade med mig själv. Till slut, när det bara var en knapp timme kvar, bestämde jag mig för att köra. Det fick bära eller brista.

 

Så jag slängde på mig regnjackan, kameraväskan och tog Heras koppel i handen, och så började vi knata. Det är inte mer än ett par hundra meter, men det är en brant backe som lutar rakt upp. I början hittade jag en liten väg som gick snett uppåt som jag följde, men den ledde mig bara till stora slalombacken och därefter var det bara att skråa uppåt. Vi sicksackade oss fram, för att gå rakt upp fanns inte med på kartan. Låren brände och lungorna sved, förkylningen var ju ännu inte helt ute ur kroppen och jag borde förmodligen inte ha ansträngt mig så mycket, men jag ville. Hur jobbigt det än var så skulle jag ta mig upp. Och ungefär halvvägs slutade det regna. Och vi tog oss hela vägen upp, trots att Hera också var trött. Min lilla dam på 11 år, hon är otroligt pigg ändå för sin ålder och även fast hon tycker att det är jobbigt så klagar hon aldrig. Hon satte sig ner och vilade så fort jag stannade, men skuttade iväg när det var dags att gå igen. Världens bästa ♥.  När vi tagit oss hela vägen upp möttes vi av ganska många moln övanför Skars igen och världens häftigaste solnedgång var ett minne blott, men åt sidorna lyste molnen upp i sin rosa färg. Och vad nöjd jag var över att vi tagit oss hela vägen upp. Det gjorde inte så mycket att det blev en halvt misslyckad solnedgång, för det var exakt där jag behövde vara ändå. Högt uppe på fjället med en vy ut över mitt älskade Ramundberget. Jag kunde inte ha bett om en bättre sista kväll, och att få avsluta hela veckan där uppe var toppen över i:et. Jag tittade ut över slalombackarna jag och kusinerna farit fram i några månader tidigare och kände mig ganska nöjd över allt ändå. Jag menar, hur kan man inte vara förälskad i det här?

 

Tack för den här gången, älskade Ramundberget. Vi ses snart igen ♥