Himlens skådespeleri
Veckan i fjällen må kanske inte ha blivit exakt som jag hade planerat, men vilket fantastiskt avslut vi fick. Sista dagen regnade det från morgon till eftermiddag, men runt efter att jag ätit middag började det spricka upp. Helt plötsligt så sken solen. Jag blev helt lyrisk då jag varken sett sol eller blå himmel på hela veckan och jag kastade mig in i bilen och började köra. Jag visste inte riktigt vart jag ville åka, men jag visste att jag inte kunde sitta inne hela kvällen. Och tur var väl det, för vilken fantastisk kväll vi fick.
Mitt första stopp blev på en plats på väg upp till Flaturet. Inte helt ovanför trädgränsen, men väldigt mycket fjällkänsla ändå. Jag brukar sällan stanna till där för att jag alltid är så exalterad över att ta mig hela vägen upp, men jag tycker alltid att det är otroligt vackert. Jag ställde bilen åt sidan och vi promenerade ner till en liten sjö, jag och Hera. Och där satt vi ett bra tag i solen och bara njöt. Himlen var alldeles klarblå ovanför oss och solen värme. Det var en välkommen värme efter temperaturer på 10-12 grader hela veckan, och just där kände jag mig så nöjd. Jag må ha varit lite besviken över att jag inte orkat göra allt jag ville göra, men där och då så gjorde det ingenting. När jag satt där på stenen så var jag genuing lycklig och ingenting annat spelade någon som helst roll. Och vad jag älskar den känslan - den är oslagbar. Fjällvärlden bjöd på sin finaste sida och det var ett perfekt sätt att säga hejdå. Lite retsamt att solen tittade fram lagom tills jag skulle åka hem, men jag valde att se det som att fjället bad om ursäkt och gav mig lite sol tillslut.
Men vi vet ju hur snabbt det kan vända uppe på fjället. Redan när vi satt där såg jag hur det blev allt mörkare längre bort, men det var fortfarande blått rakt ovanför oss där vi satt. Jag såg till och med en blixt eller två långt borta vid horisonten och jag tittade fascinerande på hur himlen blev allt svartare. Solen försökte tränga igenom molnen och strålarna skapade fantastiska strålkastare från himlen. Det var häftigt att se, när det ändå inte påverkade mig. Solen värmde fortfarande i ansiktet.
Men det tog inte jättelång tid innan solen försvann hos oss också och dom hotfulla molnen kom allt närmare. Jag satt ändå kvar så länge jag kunde och lyssnade på den mullrande åskan som fortfarande var långt borta. Hera låg lugnt bredvid mig och trots att jag visste att regnet skulle nå oss till slut gjorde det ingenting. Det var en kort period med sol, men mer behövde jag egentligen inte. Jag hade inte tackat nej till lite mer sol under veckan, men den kvällen så spelade det egentligen ingen roll. Att jag hade fått lite sol och blå himmel över huvud taget var mer än vad jag hade räknat med. Den sista bilden i inlägget är en av mina favoriter från hela veckan och jag verkligen älskar att se hur vädret kan skifta så snabbt. Här var det som att solen och regnmolnen konstant bråkade om vem som skulle ha övertaget och himlen bjöd på ett magiskt skådespeleri. Det är ett av dom häftigare väderomslagen jag bevittnat någonsin, och att allting gick så himla snabbt. Efter ett tag var vi tyvärr tvungna att bege oss neråt igen innan åskan och blixtrarna nådde oss, men oj vad jag kände mig hög på livet just då. Vilken fantastisk kväll. Vad fantastisk vår kära natur är. Ibland kan det oförutsägbara bli det allra häftigaste.
MAGISKA bilder! Jag älskar när himlen är dramatiskt svart samtidigt som man ser solstrålarna (precis som på sista bilden!) <3 KRAM