/ · Fjällen / • Foto - Natur / • Resor - Övrigt /

En plats med ny betydelse

 
Mittåkläppen är ett fjäll vi ofta besökt. Nedanför ligger Djupdalsvallen med café där det säljs både kaffe och våfflor och lite allt möjligt. Varje år tar vi oss alltid en tur hit, och äter alltid en våffla. Många gånger har vi fortsatt vandringen upp på toppen. Första gången jag var uppe på toppen låg jag i mammas mage, och senast var förra året när jag gick upp med moster och hennes sambo, kusin och kusinbarnet. Men under alla dessa år har det bara varit ett fjäll. En av mina favoritplatser och en plats vi ofta besöker, men ändå inte mer än så.
 
I år har Mittåkläppen fått en helt annan betydelse. I mars förlorade jag en av mina bästa vänner som gick bort i cancer, och jag skrev ett inlägg om det också för den som har missat. Den här vännen, Molly, kom just härifrån. Från Funäsdalen. Bruksvallarna. Vi lärde känna varandra på gymnasiet när jag fick höra henne nämna just Funäsdalen, och när jag berättade att vi hade stuga i Ramundberget var det liksom inget snack om saken efter det - klart vi blev kompisar. När jag var uppe här i påskas var första gången jag var här sedan hon gick bort, men då var allting så pass färskt. Nu har det gått några månader och det var oerhört tufft att vara här den här veckan. Allting påminner liksom om henne. Det är så mycket jag alltid vill berätta för henne. Bilder jag vill visa. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag skulle skicka en snap till henne under veckan, innan jag kom på mig själv. Men hur som helst, Mittåkläppen var hennes absoluta favoritplats här uppe. Långt innan hon gick bort så pratade hon alltid om att det var hit hon skulle efter att hon somnat in. Nu trodde jag att det ändå skulle dröja flera flera år, inte att jag redan nu kunde säga hej till henne här. Jag drog mig väldigt mycket för att åka hit och jag skjöt på det i flera dagar innan jag hittade orken. För jag visste att det skulle vara jobbigt, men jag trodde faktiskt inte att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde. Det hade regnat hela förmiddagen, men så fort jag satte mig i bilen och styrde hit så sprack det upp och solen kom fram. Och när jag hoppade in i bilen för att åka hem några timmar senare så började det regna igen. Det kan omöjligt ha varit slumpen.
 
 
Jag har inte förlorat jättemånga närastående i mitt liv - den första var farmor för ett par år sedan, och när jag vill känna mig nära henne så åker jag alltid ut till Björkvik. Och jag gillar att ha en specifik plats jag kan åka till, och det är nu likadant med Molly. Det är här hon är, det vet jag. Det var här hon alltid ville vara. Och så fort jag kommit upp ovanför trädgränsen och stått där ett tag så bröt jag ihop. Totalt. Det är många dagar jag fortfarande inte riktigt förstår att hon är borta och jag är ganska bra på att tränga bort saker som får mig att må dåligt, men här uppe blev allt så verkligt. Jag har nog gått och burit på det här hela veckan och när jag väl stod här gick det inte att hejda. Jag lyckades lugna mig ett tag, bara för att börja hulka när jag kom till stugan igen. Det var tungt. Så oerhört tungt att det fortfarande gör ont att ens tänka på det.  Men det var samtidigt precis det här jag behövde. Jag behövde få gråta ut, jag behövde få lätta på trycket och bara släppa allt. Jag går ofta och stänger in allt och även fast jag inte längre gråter varje dag över henne så finns hon konstant i mina tankar. Bara för att tårarna inte längre rinner varje vaken minut så har det inte slutat göra ont. Det kommer nog alltid att göra ont.
 
Men mitt i all sorg så kändes det ändå fint, på något sätt. Det var som att jag fick vara med henne igen. Jag kände mig närmare henne än vad jag gjort sedan hon gick bort och trots att hjärtat brister så känns det fint att jag kan åka hit för att hälsa på henne. Prata med henne. Det kommer alltid att kännas lite tufft att åka hit, men ändå kommer jag aldrig att sluta. Jag kommer att fortsätta gå upp hit tills mina ben inte orkar bära mig längre. Jag kommer att berätta om henne och om den här platsen för alla jag tar med mig hit i framtiden. Hon kommer föralltid att leva vidare just här vid Mittåkläppen. Det här är hennes plats, och hon var alltid så stolt över det. Och det är så vackert. Jag saknar dig, min fina vän. Varje dag.
 
 
Det var psykiskt en väldigt tung dag, och tunga dagar efter det. Efter att jag kände mig färdig där uppe gick jag ner till Djupdalsvallen igen och strosade runt lite där. På dom två sista bilderna ovan så hade jag och Hera satt oss ner här och tittade ut över vidderna. Och det var skönt att få pusta ut lite och andas ordentligt igen. Jag tittade ner mot stugorna där borta och längtade lite efter en våffla, men efter att min förkylning och hals krånglat har jag inte kunnat äta ordentligt. Jag har gått hungrig hela veckan, haha. Trots att det inte riktigt har blivit säsong här uppe än så var det ett gäng människor som gick runt där nere och det var ganska mysigt att bara sitta där och titta på dom. Då kände jag mig lite mindre ensam.
 
Sen tog jag bilen och fortsatte längre in och här nedan ser ni Mittåkläppen från en helt annan synvinkel. På första bilden ser det inte ens ut som samma fjäll, medan andra bilden har tillsammans med fädbovallen prydit ett par vykort jag sett under åren. Det kändes på något sätt skönt att dröja kvar lite, jag kände mig inte riktigt redo att åka därifrån. Det finns fantastiska platser runt omkring Mittåkläppen och någon dag vill jag utforska ännu mer och se vart jag kan hamna. När jag väl styrde bilen hemåt igen stod det en ensam ren och betade precis vid vägen ♥
 
 

Mer från bloggen