Jag hade tänkt försöka blogga varje dag, faktiskt, men det är lätt hänt att oförutsägbara saker händer när man befinner sig i en stuga utan el och vatten. Datorns batteri håller ju inte i all evighet och igår visade det sig att billaddaren till datorn gått sönder. Helt stendöd. Och då blev jag irriterad och orkade inte lösa problemet, haha. Det är ju tur att en av mina bästa kompisar också har stuga här uppe - det är en sådan rolig historia att det får bli ett separat inlägg någon gång - som faktiskt har el, så idag fick jag lov att lämna datorn där ett tag för att få lite ström. Så nu är vi redo igen! Och nu tänkte jag berätta om vilken sjuk idé till utflykt jag hade igår.

 

Från fönstret i stugan så ser vi upp mot skogen. Det är en dalgång vi har stugan i och bergen ramar in det väldigt fint. Det finns en kal fläck högst upp på ena sidan, en liten fläck som alltid har varit intressant. Jag är ju väldigt nyfiken av mig och det finns inget bättre än att få utforska nya platser, precis som jag skrev i föregående inlägg om Flatruet. Och jag funkar lite så att när jag väl har fått en idé så måste jag genomföra det. Har jag väl sett ut en plats som fångat mitt intresse måste jag ta mig dit. Det var när vi var uppe tidigare i somras som jag bestämde mig för att jag verkligen ville dit. Det spelade ingen roll hur, egentligen, jag var bara tvungen. Vilket jag nu i efterhand bara skrattar åt och jag kan inget annat än att skaka på huvudet åt den idén. Hur fan tänkte jag egentligen? Varför skulle jag ta mig upp dit? Men vet ni vad, jag klarade det. Vi tog oss hela vägen upp, jag och Hera, och jag är så jääääääkla stolt! Bilden ovan är tagen från vår tomt och högst upp ser ni den där kala fläcken jag pratade om. Som sagt, allting ovanför trädgränsen är intressant. Och vad finns på andra sidan? Det är den där nyfikenheten som inte kan stillas på något annat sätt än att ta mig dit.

 

Vi började vid halv tio, efter en stadig frukost och letande efter ett par gummistövlar. För att ta mig upp dig skulle jag behöva gå över Ljusnan, och den närmsta bro finns två kilometer neråt i byn. Det skulle vara en extrem omväg och jag visste att man kunde ta sig över på något sätt, men jag visste också att vanliga vandringskängor inte skulle klara av att doppas i vatten. Jag lånade ett par gummistövlar som stod i stugan utan att veta om dom var hela eller inte, men jag tänkte att det fick kvitta. Jag packade till och med ner ett par extra strumpor, haha. Jag klev ner i vattnet med båda fötterna och till min lättnad klarade jag mig från att spendera dom kommande timmarna med blöta skor. Hera var lite tveksam till att gå över först - hon tycker ju bara om att gå där hon bottnar, och det förstod hon ju såklart inte att hon gjorde först. Men vi tog oss över med viss nervositet och vandringen kunde börja. Och det som på riktigt är så jäkla korkat och en sådan konstig idé var att jag inte hade någon stig att följa. Jag tror inte ens det finns en stig som går upp dit jag ville ta mig, så jag bara vandrade rakt in i skogen. Jag hade kikat ut en ungefärlig väg när jag stod nere vid stugan och såg att det fanns möjlighet att sicksacka mig upp mellan träden. Skogen såg inte ut att vara så tät när jag väl kommit upp en bit. Det var lite snårigt till en början men det blev mycket bättre efter ett tag. Så ja, nu var det bara att fortsätta uppåt...

 

Som jag också skrev i förra inlägget så har jag ju inte världens bästa kondition eller styrka längre. Jag hade hyfsad fysik när jag jobbade med trädgård och var ute och gick hela dagarna, men så fort jag slutade där försvann allting. Jag tror dock att grundkonditionen är ganska stark fortfarande, men jag blir ändå trött ganska snabbt. Och tänk er nu att allting lutade stadigt uppåt hela tiden och jag visste att det skulle bli brantare ju högre upp jag kom. Det hade jag också sett ut där nerifrån vid stugan, haha ;) Det roliga var att när jag hade stått där nere och planerat min rutt hade jag tyckt att det inte såg så farligt ut. Det kan väl inte ta så lång tid, och det kan inte vara så jobbigt. Det är bara som en uppförsbacke. Haha jo, visst, lilla Rebecca. Jag kände mig lite överbevisad när jag kommit ungefär halvvägs och redan där höll på att dö. När vi börjat vandringen nere vid Ljusnan trodde jag ärligt talat inte att vi skulle ta oss upp, att det skulle bli för jobbigt. Men den där viljan kommer fram igen och den är så jäkla stark. Envisheten väger tyngre än allting i sådana situationer och jag visste att jag skulle göra allt för att ta mig upp. den sista biten var så fruktansvärt brant att jag vid vissa tillfällen var tvungen att ta tag i träd och buskar för att häva mig upp. Jag hade lite draghjälp från Hera som av någon anledning var starkare än mig i den stunden - något hon aldrig brukar vara, haha.

 

Efter att jag behövt pausa var 50:e meter ett tag såg det plötsligt glesare ut och jag kunde se trädgränsen. Jag hade då gått rakt uppåt i en väldigt brant skog ett tag - ibland hittade jag små stigar som jag tror renarna trampat upp. Men oftast var det bara att trampa på och jag hade en väldig tur att det var gles skog och inte snårigt som det är nere i dalen. Men efter att jag såg vart träden tog slut fick jag ny energi och genom att sicksacka oss upp ännu mer för att slippa klättra med både händer och fötter befann jag mig där uppe. Där uppe, på den där kala fläcken som jag så ofta tittat på från stugfönstret. Och det var den största segern jag någonsin upplet. Jag ville skrika rätt ut av ren och skär lycka och jag ville klanka ner på mig själv för att jag tvivlat. För att jag hade klarat det. Hera hade klarat det. Jag hade varit så himla tveksam i början, men fan asså, vi stod där uppe nu. Enligt mobilen var det inte mer än 1,3 kilometer, men se framför er en brant uppförsbacke. Det var inte lätt, vill jag lova, men det var så himla värt det. Den platta fjällvärlden öppnade upp sig framför mina ögon igen och trots att det var lite molnigt var jag lyckligare än någonsin. Vi åt lite lunch igen, jag och vovven, och bara njöt. Framför oss bredde Skars ut sig så stort och ståtligt och det var den godaste mackan jag någonsin ätit. Den bästa lunchvy jag någonsin haft. Och trots att jag nu sitter här nere i stugan igen och tittar upp mot toppen och inte kan förstå hur jag tog mig upp dit, vet jag bara att jag kommer att gå dit igen. För det var en helt otrolig känsla och det fanns inte en annan själ så långt ögat kunde nå. Självklart, för vem är så dum som bara går rätt upp i skogen utan någon ordentlig plan? Men jag är stolt. Så jävla stolt.