Cliffs of Moher
06.45 på lördagsmorgonen satte vi oss på en buss som skulle ta oss uppåt och neråt i landet. Jag var såklart väldigt taggad - jag och Isabelle och hennes faster gjorde ju en liknande bussresa på Nordirland för några år sedan och det var helt fantastskt. Att få åka runt bland alla gröna böljande kullar som Irland har många att erbjuda är bland det bästa jag vet. Det är samma lycka jag upplever när jag är uppe i fjällen och kliver ut på kalfjället, eller när jag flyger fram med bilen bland alla åkrar på Gotland. Den där känslan av att få utforska och upptäcka någonting nytt och du bara vet att du är del av någonting häftigt. Man känner sig ganska liten när man står i dessa maffiga landskap och jag älskar det. Jag var ju vid Cliffs of Moher med en gammal kompis 2012 när jag hälsade på henne, och det var bland det häftigaste jag upplevt. Det var första gången jag fick se ett sådant landskap - tidigare har jag ju bara fått se Sverige. Nu skulle vi tillbaka dit och jag hade pratat så gott om det inför mina vänner och jag var så taggad på att åka dit och få lite nya bilder.
Det gick inte alls som planerat, kan jag meddela. Redan på morgonen när vi var på väg till bussen i Dublin hängde regnet i luften och det var disigt överallt. Ju längre ut från Dublin vi kom desto tätare blev dimman. Regnet smattrade mot rutan på bussen och vi kände oss lite skeptiska. Vi hade haft fint väder både torsdagen och fredagen och det var ju himla otur att vi skulle få sådant dåligt väder nu när vi skulle ut och se lite landskap. Men det var ju några timmar kvar, vi tänkte att det kanske hann spricka upp till dess.
"NOPE", sa vädret. På bilden ovan så var sikten ändå ganska bra. Det här är någon timme utanför Dublin på väg ner till klipporna, men ju närmare vi kom desto värre blev det. Sikten försämrades. Regnet ökade. Dimman sjönk allt mer. När vi väl anlände vid Cliffs of Moher såg vi absolut ingenting och chauförren hoppade ut och gick och pratade med människorna som skulle ha mer koll på vädret - för att höra om det skulle spricka upp eller inte. Han kom tillbaka ganska snart med en ledsen blick och meddelade att dimman inte skulle lätta. "Det här händer typ fem gånger per år, att det är så här dimmigt, så det var ju verkligen otur..." ropade han ut till oss. Vi skulle ha stannat här i två timmar, men alla var ganska överrens om att en timme skulle räcka.
Vi gick ut ändå, såklart. Vi drog på oss rengjackorna och tog oss upp för den blöta asfalten. Först åt ena hållet, sedan åt andra. Jag hade ju ett ungefärligt hum om hur det såg ut och pekade åt olika håll och berättade för Erica och Isabelle om hur det egentligen skulle se ut. Alltså, vi såg verkligen ingenting. Ibland kunde vi urskilja några konturer av klipporna lite längre bort, men det var knappt så att vi såg vattnet nedanför. Så det var faktiskt himla tråkigt och en liten besvikelse, men samtidigt så var det ju bara att köpa läget. Det är ju faktiskt ingen som kan styra över vädret, hur trevligt det än hade varit ;) Så vi gick runt där i regnet och fick oss i alla fall lite frisk luft. När vi hoppade in i bussen igen konstaterade vi i alla fall att vi nu hade en anledning att åka tillbaka hit!
Nej så typiskt att det skulle vara dimma just den dagen!