Precis som jag gjort på Gran Canaria och på Kreta var jag även i år uppe ena morgonen och mötte solen. Det har ju blivit en av mina favoritsysslor - att få se soluppgången. Att bevittna hur solen tar sig över horisontkanten vid havet eller trädgränsen i skogen - vart jag än är så är det en häftig upplevelse. Det känns fint, på något sätt, att se hur en ny dag börjar. Att verkligen vara med från start. Inte missa en enda sekund.

 

Jag klev upp strax innan klockan 6 och smög ut ur lägenheten. Resten av familjen sov. Resten av hotellet sov, kändes det som. Jag strosade över poolområdet och ner på stranden, och till en början var det inte alls många människor i rörelse. Det har ju varit olika - på Gran Canaria var det massvis med folk medan på Kreta så var jag så gott som helt ensam. Jag såg en pappa och en son som parkerat bilen en bit bort och inväntad solen, samt en äldre man som också gick runt och fotograferade. Vi hälsade inte ens på varandra, men ändå kändes det som att vi var där tillsammans. Vi var där för samma sak. Vi alla väntade på att få uppleva det här magiska som bara en soluppgång kan erbjuda. Tyvärr låg molnen ganska tjockt utmed horisonten och det blev inte det här häftiga när solen stiger direkt ur havet, men molnen bidrog till att det såg mäktigt ut. I början var det en liten röd boll som syntes långt bort i horisonten innan den försvann igen, bara för att tränga igenom med dess starka strålar några minuter senare igen. 

 

 

Jag är ganska trött när jag vaknar, men samtidigt trivs jag med lugnet och tystnaden som morgnarna medför. Jag önskar att jag var mer av en morgonmänniska, för varje gång jag faktiskt tar mig upp tidigt är det dagens bästa beslut. Jag får en helt annan syn på dagen, mitt humör är mycket bättre och allting känns bara lättare. Friare. Och när jag dessutom får möta solen på det här sättet pumpar mitt adrenalin och jag känner en sådan lycka som håller i sig under hela dagen. Den här morgonen var inte annorlunda den. Jag gick där ett tag och bara väntade på att solen skulle stiga. Allt fler människor tog sig ut och några passade på att ta sig ett morgondopp i väntan på att strålarna skulle leta sig fram ovanför molnen. Det var så tyst och fridfullt att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Det var för vackert. För bra för att vara sant. Hela situationen var så där perfekt som det bara kan bli under en semestervecka på en strand utomlands. När du kan slappna av helt, inte känna några måsten eller tvång. Du behöver inte tänka på jobbet. Du behöver inte tänka på vardagsproblemen. Du kan gå där och blicka ut över havet och livet kan vara så himla bra. Det är en underbar tid att leva.

 

Jag strosade runt utmed vår lilla strand ett tag innan jag först gick den lilla strandpromenaden åt ena hållet, och sedan åt andra. Vi hade bokat in en båttur dagen efter så jag passade på att strosa bort efter den större stranden och se vart båten skulle avgå ifrån. Vi hade en större strand bara femtio meter till vänster från vårt hotell, men dit gick vi aldrig. Vi var på väg en gång men vi tyckte att det var mycket mysigare hos oss, haha, så vi vände tillbaka igen. Det var lite fler människor på den här stranden, även fast klockan var strax innan sju, och jag njöt av att gå där och titta på alla. Jag tycker om att titta på människor. Jag blir glad av att se en barnfamilj som myser på stranden, ett kompispar som skrattar i vattnet eller en ensam man som sitter för sig själv och fiskar. Jag gillar att kunna fundera över vilka dom är och vilka tankar som fått dom att befinna sig där just då. Ja, jag blir alltid lite djup och filosofisk när jag strosar runt bland folk själv tidigt på morgonen. Det lämnar så mycket utrymme till tankarna och det är det jag gillar med att vara ensam. Många klarar inte av ensamheten, men jag får energi utav det. Jag får ladda om batterierna.