I fredags kände jag mig äntligen tillräckligt pigg för att orka göra någonting annat än att ligga i sängen eller sitta vid datorn. Det var en väldigt långdragen och envis förkylning som faktiskt inte ens är helt borta än, men jag mår mycket bättre nu. Pappa är mitt inne i sitt svampplockande, något han kommer in i varje höst, så när han skulle i väg i fredags efter jobbet bestämde jag mig för att följa med. Jag kände att jag behövde se något annat än en datorskärm, och framför allt få andas lite frisk luft. Att komma ut i skogen gör mig alltid gott och nu när dessa fantastiska höstfärger blommar är det ännu mer fantastiskt.

 

Under en höst för ganska många år sedan följde jag med pappa ut ganska många gånger, och jag minns att jag älskade det. Jag strosade runt och hade fullt upp med att hålla koll på en då ganska pigg och bångstyrig Hera, men efter ett tag började jag också leta. Jag försökte komma ihåg allt han lärde mig på den tiden och började spana lite den här gången också. Tyvärr var det väldigt lite rent allmänt, men jag lyckades faktiskt hitta några helt själv - förstå hur stolt jag blev? ;) Det var en underbar eftermiddag - solen sken och vantarna jag hade tagit på mig åkte av väldigt snabbt. Hera skötte sig mycket bättre än för flera år sedan - hon sköter sig alltid bra nu för tiden - och jag tror att hon njöt lika mycket som vi gjorde. Hon skruttade runt lite och när hon började bli trött la hon sig ner och chillade när hon märkte att vi hängde kvar på ett och samma ställe ett tag. Det här är ju bland det bästa jag vet, att bara få vara ute i skogen och andas. Och att vara ute i skogen med pappa är ännu bättre, för han är exakt likadan som jag. Jag älskar att hitta på saker med honom och framför allt att få vara ute i naturen - det är förmodligen mycket honom jag har fått det ifrån. Vi kan gå helt tysta och ändå umgås på vårat egna vis just för att båda uppskattar det där lugnet och tystnaden. Vi är båda lite av en ensamvarg och ingen av oss har något emot tystnad och ensamhet. Och det är det jag gillar så mycket med honom, att vi kan vara ensamma tillsammans. Vi utbyter några meningar ibland och sedan är vi tysta ett tag. Det är inga krav på att vi måste hålla igång en konversation, och ibland är det just det vi båda behöver. Bara pappa, jag och Hera. Vi är ett jäkla bra team.