Sometimes they come back
Jag skrev ju ett väldigt långt inlägg innan resan där jag förklarade anledningen till varför vi åkte till Irland i år, och jag ska försöka att inte upprepa precis allting jag skrev där. Men ibland är det svårt. Ibland dras jag med och fingrarna flyger över tangentbordet och innan jag vet ordet av det så har jag skrivit en uppsats på flera sidor som ingen någonsin orkar läsa. Men det är okej. Det är lite terapi för mig att skriva också.
Ja, det var en för mig väldigt stark anledning till varför vi åkte till Irland just den här helgen. Det irländska pojkbandet (eller säger man manband nu när dom vuxit upp?) Westlife har helt plötsligt dykt upp i mitt liv igen efter sju år. 2012 stod jag på samma arena och grät när dom höll sina sista tacktal och skulle efter fjorton år tillsammans splittras. 17 år och ostabil som jag var (vem lurar jag, som om jag är så stabil nu?) så var det en oerhört tung konsert. Jag var lycklig för att jag fick se mitt dåvarande favoritband live för första gången, men samtidigt kände jag mest en sorg över att jag aldrig skulle få se dom igen. Över att jag hade missat så mycket. Jag har alltid varit väldigt känslosam och band och idoler och allt sådant hade en väldigt stor plats i mitt liv på den tiden. Och Westlife var störst för mig. Det var liksom starten på det hela. Som sagt, läs inlägget jag länkade lite högre upp - jag ska inte upprepa hela den historien igen.
Hur som helst, förra året så dök deras namn upp på facebook där dom annonserade att dom var tillbaka. Och för mig som knappt tänkt på det här bandet alls dom senaste åren var det först en väldigt konstig känsla. För sju år sedan var det där bandet allt för mig. Jag dränkte mina sorger i musik, kan man väl säga, så som många andra också gör. Jag flydde till en annan värld där musiker och bandmedlemmar levde och där drivdes jag väldigt bra. Det var dessutom tack vare Westlife som jag började upptäcka ny musik och på den vägen träffade jag tjejerna som idag är mina bästa vänner. Så det är till och med svårt för mig att förklara hur stort det var för sju år sedan. Det var hela mitt liv. Och när det försvann så jag var otroligt ledsen, under en lång period, för att sedan växa upp och gå vidare. Någon man alltid gör förr eller senare, på både gott och ont. Så det var en enorm del av mitt liv, men det var också väldigt länge sedan. Jag har förändrats sedan dess. Allt har väl egentligen förändrats. Och att den delen av mitt liv, som var bevarat långt inne i mitt hjärta, helt plötsligt blev aktuell igen var märkligt. Det var något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva igen. Jag är vuxen nu - tro det eller ej (oftast tror inte jag heller på det, så det är okej) och jag har inte samma relation till "idoler" idag. Jag skäms inte över det och jag ångrar ingenting, och jag kan gladeligen sitta här i två timmar till och berätta om den sortens kärlek, men saker förändras ju. På den tiden lade jag hela mitt liv och hela mitt hjärta i händerna på mina idoler och det var en fantastisk tid i mitt liv, men det är inte så längre. Inte på samma sätt. Jag kan fortfarande älska musiker och bandmedlemmar och jag går fortfarande på konserter, men det är absolut annorlunda. Men det var här det kändes så himla konstigt, för helt plötsligt var det här bandet som var hela mitt liv för några år sedan tillbaka igen. Och med det så kommer ju alla gamla minnen tillbaka. Alla känslor. Jag tror att jag satt där och grät av glädje när dom släppte nyheten om deras comeback. Japp, så stabil är jag. Men det är svårt att förklara - det var så himla mycket som helt plötsligt kom tillbaka.
Jag lyckades få med mig mina vänner på den här resan, på den här konserten. Jag behövde inte ens övertala dom. Dom erbjöd sig, för dom visste hur stort det här var för mig. Och ändå förstod jag nog det inte helt själv från början. Biljetterna köptes för en evighet sedan och det var inte förrän typ veckan innan konserten som jag insåg att vi faktiskt skulle stå här igen. För sju år sedan stod jag på Croke Park tillsammans med 85.000 andra människor och sa hejdå. Den här gången stod jag här med 85.000 andra människor och sa välkommen tillbaka. Det var maffigt. Obeskrivligt.
Vi har ofta kul på konserter, jag och mina vänner, men det är inte ofta vi har så här roligt. Stämningen höjdes otroligt mycket redan innan dom klev på scenen när Grease spelades i högtalarna och storbildsskärmarna bredvid scenen visade glada människor ur publiken. Ni kan ju tänka er hur det ser ut när över åttio tusen människor står och dansar och sjunger med till Grease - det är ganska häftigt. Och när killarna väl kom ut på scenen kastades jag tillbaka till 2012 och både skrattade och grät lite på samma gång. Just för att det är så himla konstigt. Personen jag var 2012 och personen jag är idag slogs ihop och det var alla känslor från den tiden blandat med alla känslor jag kände nu. Och det slogs ihop till någonting fantastiskt. Jag tillät mig själv att vara 17 igen. Jag tillät mig själv att åka tillbaka till 2012 när jag hade stått där och sjungit med i varenda textrad. Jag fick uppleva allting igen, men tusen gånger starkare. Som sagt så var det en bra konsert för sju år sedan, men sorgen hängde liksom i luften. Den här gången var det ingenting annat än ren och skär lycka. Killarna var lyckliga. Vi var lyckliga. Det var en enda stor fest för att fira livet och det var fantastiskt att få vara del av det.
Jag är ju en väldigt känslosam person. Jag känner alla känslor till hundra procent och det finns aldrig något mellanläge för mig. Jag bryr mig aldrig bara lagom, varken uppåt eller neråt. Och ibland kan det vara väldigt jobbigt, men vid sådana här tillfällen är jag faktiskt väldigt glad över att jag är som jag är. För allting bra blir så mycket bättre. En lycklig kväll fortsätter och blir en lycklig vecka istället, och har jag tur håller det i sig ännu längre. Och det var precis så det var den här kvällen. Jag kände ingenting förutom glädje och kärlek. Jag kan verkligen inte beskriva den känslan. Vad som gör en fantastisk konsert för mig är inte bara musiken och låtarna, utan det är hela stämningen. Hur bra musikerna på scenen lyckas få med publiken. Hur mycket glädje som sprids i luften. Och det här var utan tvekan det bästa jag har varit med om. Det var förmodligen väldigt mycket nostalgi och gamla minnen som spelade roll i min bedömning, men det var verkligen en otroligt bra konsert. Det är många gamla, lite töntiga låtar som egentligen inte är mina favoriter och det är många roliga danssteg - det är pojkband deluxe, men jag älskar det.
Och mina fina vänner. Erica och Isabelle. Återigen, tack för att ni följde med. Jag kan inte med ord uttrycka hur glad jag är över att ni var där med mig, för ingen annan hade förstått på samma sätt. Varken Erica eller Isabelle var med för sju år sedan och ingen av dom har väl varit ett jättestort fan av Westlife tidigare, men det spelade liksom ingen roll. Det är musik dom flesta kan sjunga med till och det blev så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Jag hade väldigt höga förväntningar inför den här konserten och barometern bara exploderade redan efter några minuer. Vi hade så himla roligt. Och jag blev extra glad över att dom hade kul. Jag visste att jag skulle trivas, men jag visste också att dom två egentligen bara följde med för att hålla mig sällskap. Jag visste att jag skulle ha roligt, men jag visste inte om dom skulle uppleva samma känsla. Men jag tror faktiskt att dom gjorde det - dom såg himla nöjda ut båda två efteråt, och det borde inte bli helt omöjligt att lura med dom nästa gång igen. På riktigt tjejer, tack. Jag har både skrivit och sagt det förut, men ni förstår verkligen inte vad det här betydde för mig. Det må ha varit länge sedan Westlife var en del av mitt liv, men dom kommer nog alltid att vara störst. Och att stå där och se mina största favoriter tillsammans med två av mina bästa kompisar var mer än jag någonsin hade hoppats på. Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva alla dom här känslorna igen. Som sagt, vi går på många konserter och vi har alltid roligt, men jag har inte känt dom här känslorna på flera år. Den här starka kärleken till främmande människor. Det är både skrämmande och fascinerande, men framför allt är det en känsla jag älskar. Det här var utan tvekan den roligaste kvällen jag har haft på flera år och det är något jag kommer att kunna leva på i många veckor framöver. Tänk vad livet är bra ibland.
