En av anledningarna till att jag älskar Dublin är ju faktiskt för att det var den första staden jag besökte i ett annat land, om vi inte räknar med Oslo (vilket jag inte tycker att vi gör ;)). Jag åkte hit med mamma. Det var första gången jag var utomlands. Det var första gången jag satt på ett flygplan. Första gången jag spenderade nio timmar på en flygplats... (det är en historia vi tar en annan gång, haha). Det var en fantastisk resa på många sätt och jag hade varit förälskad i Irland i flera år, och äntligen fick jag åka hit.

 

Ända sedan dess, varje gång jag åker hit igen, brukar jag alltid vilja ta en liten promenad och titta på dom här sakerna jag och mamma hade så roligt åt. Det är mysigt att kunna minnas tillbaka. Nostalgin som letar sig fram är så otroligt välkommen. Jag minns det gamla och jag njuter av det nya, och varje gång känner jag bara en sådan djup tacksamhet över livet och alla möjligheter jag har. Tänk att jag har fått gå på Dublins gator fyra gånger redan. Staden jag älskar så djupt.

 

Vi blev fascinerade av det färgglada huset, som är hem åt en förskola. Vi poserade med statyn och försökte hjälpa honom att dra upp vad det är han vill fiska upp. Vi skrattade åt det runda huset som varje dag påminde oss om en colaburk. Vi spanade in den häftiga bron. Vi gick förbi dom här platserna varje dag för att ta oss in till city, då vi bodde en bit utanför, och jag älskar att gå förbi allt igen. 2016 drog jag med Isabelle och i år drog jag med mig Erica. Men det är samtidigt en väldigt mysig promenad utmed kanalen och det är garanterat inte sista gången jag går här.